Fel politik mot krisen?
Nu har vi ekonomikris, först orsakad av coronakrisen och sen av kriget i Ukraina. Politikerna i Europas länder hjälper först och främst företagen att överleva genom att subventionera dom med pengar. Men det hjälper dom bara över ett par månader. Folk köper inte mer varor bara för det, utan pga inflationen kommer de att köpa mindre varor = mer arbetslöshet = att det behövs mer skattepengar till de som blir arbetslösa.
Om man skulle ta och ge pengarna som företagen får till de människor som tjänar minst pengar, till pensionärer och alla som är tvugna att spara, skulle det se annorlunda ut. Pengrna skulle ändå hamna hos företagen genom att folk köper varor för dem och staten skulle med det samma få tillbaka 20 % via mervärdeskatten. Eftetrsom det finns fler skatter, för bensin, tobak, alkohol och andra varor skulle man kunna räkna med att staten i genomsnitt får tillbaka 1/3 av pengarna med det samma.
Sen betalar företagen skatt för vinsten so de gör när de säljer varor, så man skulle kunna säga att staten får tillbaka runt 40 % av pengrna som de ger till dom som har det svårt, medan de inte får tillbaka någonting om de bara subventionerar företag. Dessutom skulle det innebära att det blir mindre arbetslösa på det här viset. Det sparar pengar igen. Skulle det inte vara bättre???
Sen kan man undra varför marknaden inte reglerar sig själv när det är på tal om chipkris. Eftersom det är brist på chips har många fabrtiker som tillverkar elektronikvaror problem, t.ex. biltillverkarna som inte kan leverera bilar för att det saknas chips. Nu har vi alltså för lite chips och vi har för många arbetslösa. Om marknaden inte reglerar sig själv genom att det öppnas fler fabriker som tillverkar chips, borde väl regeringarna ingripa just där. Men ingenting händer……
Har vi för dumma politiker?
Jag vill tro att det är krångligare än så. Bristen på komponenter till bilindustrin, som exempel, är ju inte ett arbetskeaftsproblem utan ett råvaruproblem. Nedstängningar av fabriker och höga sjuktal i industrin runt om i världen skapar ett underskott av viktig råvara, som i sin tur påverkar framställandet av komponenter som i sin tur påverkar framställandet av en slutprodukt. Ofta är det inte så enkelt som att bara anställa folk eftersom den becklogg som skapas ligger i många led och det tar tid att både komma igång med verksamheter och tillverkning. Till det kom sanktioner mot en av världens största producenter av många råvaror, Ryssland. Man kan anställa hur mycket folk som helst, finns det inget att producera och sälja kan man inte hålla liv i verksamheten ändå och det oavsett om staten går in eller ej.
Subventioner är ju subventioner hur man än gör, och det är väl snarare e ideologisk fråga. Låter man företag ta del av subventioner som exempelvis ska täcka hyhror och löner kan man förhoppningsvis slippa en en arbetslös som i sin tur kostar resurser. Många av de företag som varslat har ju också svalt dem på arbetsmarknaden som är svårare att anställa. Personer med lägre utbildning, unga utan arbetslivserfarenhet och liknande. Det tar tid att hitta arbeten för dem igen och konkurrensen är större. Bättre då att se till att de inte blir arbetslösa från start. Visst, ger du helikopterpengar till folk kan de ju handla, men det är svårare att villkora pengar tillprivatpersoner och vem säger att en privatperson som känner Att marknaden och ekonomin gungar inte hellre stoppar pengarna i madrassen än handlat för dem? Nu har man ju dessutom även valt att subventionera elen för många hushåll, så även privatpersoner och äldre får ju pengar.
#1:
Chipkrisen började ju när de hade totallockdowns i Kina och produktionen stod stilla över längre tid. Man får i alla fall intrycket att den nuvarande bristen är orsakad av att produktionen tills nu inte har kunnat att kompensera tiden som produktionen stod stilla. Råvarorna kanske spelar en roll om man är tvungen att höja produktionen för kompensationen, eftersom det behövs mer råvara.
Men även problemet med råvaran är lösbart. Råvaror finns i gamla mobiltelefoner, datorer osv. som ligget omkring i människors hem. I vårt hem har vi 5-6 gamla datorer och ännu fler gamla mobiltelefoner. Skulle jag t.ex. få 25 euro per dator eller mobiltelefon, skulle det sammanlagt vara en fin summa pengar och råvarorna skulle inte längre ligga omkring här, utan användas för tillverkning.
Om man ger pengarna till rätt personer, hamnar de inte under madrassen, utan hamnar hos företagen. Just nu finns det väldigt många människor som måste spara med maten, som måste gå med sina kläder tills det blir hål i dom och som inte har råd att värma upp sin lägenhet. Det är just dessa som inte lägger pengarna under madrassen.
Men här i Österrike, som jag bor, har regeringen problem att pricka rätt. Nu ska alla människor som inte tjänar mer än ungefär 5.600 euro i månaden få en energibonus. Det är bara 150 euro. Nu kan man undra varför en som tjänar t.ex. 5.000 euro i månaden har behov av en energibonus. Tjänar man 5.000 spelar 150 mer eller mindre ingen roll. Vem som tjänar 5.000 kanske lägger pengarna under madrassen, men om man bara skulle ge pengar till dom som tjänar under 2.000 euro skulle man kunna ge dom mer än bara 150 euro. Elen har blivit dyrare med ungefär 30-40 %. Men ett vanligt hushåll betalar säkert 500-1.000 euro mer om året, så de 150 är ingen stor hjälp. Folk kommer att köpa mindre varor och företagen kommer att sälja mindre varor. Företagen kommer att vara tvugna att säga upp folk och de arbetslösa kostar pengar.
Just de livsnödvändiga sakerna har blivit runt 30 % dyrare, vad som betyder att majoriteten kommer att konsumera 30 % mindre varor. En subvention för företagen är bara en tillfällig lösning för en kort tid. Men för en längre tid vore det bättre att subventionera rätt sorts människor.