Provocerande

Är det kaxigt att vara uppriktig?

2016-05-23 10:58 #0 av: [Nomen Nescio]

Retorikexperten Elaine Eksvärd skriver i GP idag: "Vi är det land som har flest möten för att ”alla ska med” och ”vi ska komma överens”. I svenska språket har ”säga vad man tycker” synonymer som ”kaxig”, ”sticka ut hakan” och den som gör detta är ”djärv” och ”modig”. Men att bli kallad modig måste betyda att vi har något att vara rädda för. Vad är vi svenskar rädda för? Vad är så skrämmande med andras ärliga tankar?"

Ämnet är säkert inte nytt, men- är inte ängslighet något "typiskt svenskt"? Varför hyschar vi annars varandra i rädsla för vad andra skall tycka om oss? Ibland känns det som om hela landet är fyllt med skämskuddar som plockas fram när den nationella stoltheten är hotad. Det kan räcka med att en svensk pratar engelska med tydligt svensk tonfall i ett nyhetsinslag på TV  för att en upprörd debatt skall bryta ut på sociala medier över hur töntigt det lät. En fråga som känns adekvat i sammanhanget är hur "osvenskt" kan vara ett så odelat positivt uttryck för så många? Som Fredrik Lindström uttrycker det "det finns ingenting så svenskt som viljan att vara osvensk". Det ligger ett slags paradox i detta, samtidigt som vi är smygpatrioter så tycks det vara lite fint att framstå som förnekare.

Svenska Turistföreningen kom på idén med "The Swedish Number", där någon kunde ringa från utlandet och tala med en slumpvis vald svensk. Avsikten var att   "skapa stolthet och kännedom runt Sverige, såväl nationellt som internationellt," och man ville "ge alla medborgare en chans att uttrycka sig".  Fast så visade det sig att det inte bara var propagandister som stod till förfogande, utan även kritiker dök upp på linjen. "Tänkte inte på det", kanske de sa på STF.

Någon tog sig friheten att använda linjen för att hävda att det inte finns någon yttrandefrihet här. Det intressanta var inte åsikten utan reaktionen. Man påpekade att personen utnyttjade yttrandefriheten för att tala om att det inte finns någon yttrandefrihet här. Men hade vi inte enbart haft den tryckta yttrandefriheten utan även den mentala så hade vi nog bara ryckt på axlarna och sagt: "so what - tyck det då!" istället för att skriva upprörda artiklar om dessa osolidariska individer. Eller var avsikten med linjen  i själva verket att "ge alla medborgare en chans att uttrycka sig"... positivt?

För övrigt är jag själv så "svensk" att jag inte skulle utnyttja det svenska numret till att säga något negativt om Sverige. Fast jag är inte bestört över att det finns de som tar chansen att säga sin mening, för "vad är så skrämmande med andras ärliga tankar?"


Anmäl
2016-05-23 11:13 #1 av: Niklas

Jag tror att vi många gånger likställer att tycka olika med att vara osams. Så behöver det inte vara och oftast är det nog helt fel. Det är lika konstigt som om vi likställde att ha olika känslor kring något med att vara osams.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Ta med iFokus på semestern. Ny app för iOS och Android.

Anmäl
2016-05-23 11:29 #2 av: [Nomen Nescio]

#1 Kanske ett tecken på vår ängslighet? Tror att många av oss tar passionerade och intensiva diskussioner som något obehagligt, och istället försöker nå fram till minsta gemensamma nämnare. Vi kanske skulle behöva lära oss tidigt att det är okej att ta plats och våga plädera för vår åsikt? Som denna unga dam - inte för jag vet vad hon säger, men gesterna talar ju sitt tydliga språk...Glad


Anmäl
2016-05-23 12:38 #3 av: Niklas

#2: Det tror jag vore nyttigt.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Ta med iFokus på semestern. Ny app för iOS och Android.

Anmäl
2016-05-23 14:40 #4 av: Effie

Det där med att vilja vara osvensk har jag svårt att förstå. Jag är svensk, och fullt nöjd med det. Stolt over att vara svensk.

OK, det finns förbättringspotential. Men utveckla det svenska då, med inspiration från lite här och där, I stället för att underkänna det vi är. Mer kaxighet åt Sverige!!

___________________________________________________

Visst går det. Om inte annat, så går det galet

Anmäl
2016-05-23 16:43 #5 av: [helga21]

Jag är också svensk men jag är bitne stolt över det. Varför ? För att det är inget jag själv kan göra för att påverka detta. Men jag skäms inte heller för det. Men kaxig är jag Skrattar

Anmäl
2016-05-23 18:56 #6 av: penke


 det är det som är det svenska, alla ska med
som gör mig stolt, att vara svensk (fast, det är väl osvenskt då?) Skrattar

att vara kaxig är mer .. vara självsäker! vågar tycka egen tanke
uppriktig, en variant av ..ärlighet

Jag tycker det är ..svårt hitta ärliga människor jag kan vara uppriktigt med,
att ha ett sprudlande samtal med, inte för att övertyga/trycka ned denne,
mer lufta mina tankar och få bolla dem, samtidigt jag får respons/ inte FACIT,
samtidigt jag lär mig något hur den andre tänker

istället för att någon ängsligt bevakar mitt ordval, för att triumpferande kunna gallskrika att jag är ...tex. folkpartist då jag föredrag senap före gurkmos, typ

att fråga:
varför tycker du så?
 är inte ett förhör/ifrågasättande.. det är början på ett samtal
att bjuda in i min sfär/vilja bli vän
liiite som i videon i  #2

 Lipar


   penke

Anmäl
2016-05-23 22:06 #7 av: Stallmima

Följer

Anmäl
2016-05-24 12:15 #8 av: thenameless

Jag ser ingen mening med att se italienares hetsiga diskussioner och stil som något at sträva efter. Men visst ar ärlig och rätfram. Men var beredd på att ducke för en lavett

Anmäl
2016-05-24 13:09 #9 av: [Nomen Nescio]

#8 Om motsatsen är att uppfostras till att bli hämmad och "veta sin plats" så föredrar jag allt det frimodiga italienska exemplet. Även om situationen på filmen är lite konstlad så ser man ju att den lilla faktiskt lyssnar på sin mormor, trots inlevelsen.

Och intensiva diskussioner finns på närmare håll, som i engelska parlamentet. I vår riksdag blir det mest kyliga elakheter, men för att "pigga upp" stämningen beslöt man i början på seklet att tillåta applåder.  "På ett positivt svenskt sätt", som talmannen uttryckte det.

Ibland känns det som om det bara är på fotbollsläktaren och i trafiken som vi svenskar har svårt att behålla självbehärskningen. En UEFA-undersökning från 2008 kom fram till att "svenskarna tillhör de mest passionerade fotbollsfansen i Europa. Hela 95 % av de svenska fansen svarar att fotboll är det enda tillfället då de ohämmat kan visa sina känslor. Detta tar sig bland annat uttryck genom kramar och pussar med främlingar på stadion." Men att säga vår mening till vardags verkar vara svårare...


Anmäl
2016-05-24 13:55 #10 av: [helga21]

# 9 Men måste man förlora behärskningen för att var kaxig? 

Anmäl
2016-05-24 14:24 #11 av: [Nomen Nescio]

#10 Absolut inte! Men för att återvända till Eksvärds resonemang i TS (som jag på det hela taget delar) så riskerar den som till vardags säger sin uppriktiga mening lätt att anses som "kaxig", medan det för andra kan behövas kickar i form av lördagsfylla eller åsikter om fotbollsderbyt för att släppa lite på självkontrollen. Kanske är vi något av "nordens japaner" i vår rädsla att tappa masken? Tyst

(Om någon tycker att jag schabloniserar så är det helt rätt - jag försöker bara att sticka ut hakan...) 


Anmäl
2016-05-24 14:57 #12 av: [Nomen Nescio]

#9 Skulle nog inte ha skrivit det där om att det är lugnt i riksdagen - nu sprutar man visst ketchup där... Galen


Anmäl
2016-05-25 09:43 #13 av: Leramani

Jag är rak och säger vad jag tänker.  Har alltid gjort.  Det har varit bra många gånger,  men jag har också många gånger setts som aggressiv,  folk har varit rädda för mig,  tyckt att jag är kaxig,  provocerande.  Trots att jag bara talar om vad jag tänker och tycker.  En minoritet gillar det och tycker att jag är lätt att ha med att göra. Dessa är utan undantag personer med en stark egen integritet och egna åsikter som inte är rädda för att tala rakt ut. 

Det finns en väldig rädsla i Sverige för att inte vara sams,  som kvinna förväntas jag vara så rädd att inte bli omtyckt,  att jag förväntas hålla med och fjäska för andra kvinnor och följa deras manus. Gör man inte det så försöker de mobba en. 

Anmäl
2016-05-25 16:35 #14 av: [helga21]

# 13 Just Precis! Skrattar

Anmäl
2016-05-26 08:54 #15 av: [Morfalum]2

#4 Jag tycker det känns bra att tänka att jag är 'svensk' ibland men ofta så är det helt ointressant för hur jag definierar mig själv eller hur jag relaterar till andra. Med risk för att låta extremt negativ. För mig börjar 'det svenska' luckras upp helt och hållet och vi övergår i något slags globalt och europeiskt samhälle, särskilt om man ser till den yngre generationen. 

Det är inte Kullagulla, firandet av midsommar, Astrid Lindgren och Nils Holgerssons underbara resa som präglar ungdomars liv, utan det är film från staterna, kultur från Frankrike eller Japan, YouTube kanaler och bloggar med inslag från hela världen. 

Uttryck för det svenska kan väl på sin höjd vara firandet av gamla traditioner, vissa kulturella egenheter som kommer av att vi länge vart ett glesbefolkat och lutherskt  land och befunnit oss i täta mindre klungor. Av detta känns som vi fortfarande har en enorm vilja att visa ett gott ansikte utåt medan man kanske tycker något annat när man är privat och inom sin trygga grupp, att vi har aktiviteter i kyrkan men sällan tror på något, att vi dricker en massa sprit, öl och vin men aldrig rör några andra droger. 

Läget är oftast något helt annat i dagens Sverige. Vad finns det med detta 'svenska' att bygga på, det är föråldrat och har ingen relevans idag? Jag skulle snarare vilja bygga en identitet på något som går bortom Sveriges gränser, Europa och väst, demokrati, frihet, teknologisk utveckling och vetenskap och intellekt. Nationalstaten känns väldigt föråldrad och mer som något som har en administrativ och ordningsmässig funktion inte som något som är direkt kopplat till en identitet, för vissa eller kanske många möjligen men på sikt kommer säkerligen nationalstaten bli mindre viktig med tanke på globalisering och IT. 

Sverige är inte Sverige på tidigt 1900-tal längre, Sverige är något helt annat och det är bortkastat med tid att försöka bevara något som ändå håller på att bli helt ointressant. Så tycker jag. 

Anmäl
2016-05-26 10:04 #16 av: [Nomen Nescio]

#15 Jag förstår din tankegång och har inga problem att i delar sympatisera med den. Samtidigt så kanske det är något av en annan diskussion, för tankegången bakom en sådan företeelse som Turistföreningens  "The Swedish Number" är ju inte att sudda ut skillnader, utan att profilera Sverige och det svenska. Samtidigt upplever vi hur Sverige bedriver en intensiv kampanj för en plats i FN:s säkerhetsråd i förhoppningen att få en plattform att föra ut vårt lands omvärldssyn*.

Ungdomskulturen är förvisso ett tecken på en lyckosam globalisering, samtidigt som musikindustrin ses som en lyckosam exportgren. Den nationella stoltheten som kommer till uttryck i ESC är uppenbar, svenskarna är bland de ivrigaste flaggviftarna i det sammanhanget.

Förr i tiden när svenskar kom utomlands var "Palme" (under sin storhetstid) ett namn som många tog till som nationell symbol. Sedan blev det ABBA och Roxette, och på senare år Swedish House Mafia och Avicii. För mig tycks det som om ungdomen till många delar är väl så patriotisk som föräldra- och farföräldragerationen.

*Länkar:

"Svensk självgodhet kan leda till vårt fall"

"Nu skall världen bli svensk"


Anmäl
2016-05-26 10:19 #17 av: [Nomen Nescio]

#0 Alice Teodorescu är på ledarplats i GP också inne på vår iver att till varje pris söka omgivningens samförstånd. Det är ofta en god egenskap, men kan också vara ett utslag av konflikträdsla och oförmåga till handling. Teodorescu skriver

”Vi måste våga prata om svenska normer”, skriver Andreas Norlén, moderat ordförande i riksdagens konstitutionsutskott (AB 18/5). Det är ett konstaterande som innehåller många budskap. För det första att det finns något som heter ”svenska normer” och för det andra att det förutsätter mod att ”våga prata” om dem. 

Man kan sannerligen undra varför det ska krävas mod, i en demokrati med grundlagsstadgad yttrandefrihet, att ventilera den sortens åsikter? Enligt Norlén har Sverige ”länge haft svårt att hantera diskussionen om värdegrundsfrågor, att klart ta ställning mellan rätt och fel.” Se där, kanske ett utslag av svenska normer att relativisera, söka konsensus och ängsligt snegla på grannen innan man vågar ta ställning själv?"

Färska tankar i samma ämne  från Ann Heberlein på Expressen debatt:

"Intellektuella samtal kännetecknas av nyfikenhet, mod, förutsättningslöshet, av en vilja till dialog och möte. Det svenska samtalsklimatet saknar i allt väsentligt detta.

Det som borde vara platsen för intellektuella samtal, kultursidorna, präglas snarast av ängslighet, repression och en fixering vid representation och identitet. Det väsentliga är sällan vad du kan, utan vem du är."---


Anmäl
2016-05-26 12:02 #18 av: Effie

#15 Nu var det väl inte direct midsommar och Nils Holgersson jag tänkte på. Jag tänkte  på andra traditioner, tex I arbetslivet, där vi föredrar platta organisationer där folk får ta ansvar och inte måste gå via chefer; att vi inte letar rätt på den som gjorde fel för att skälla på personen, utan försöker lösa problemet istället; att vi räknas som arbetssamma och duktiga; att vi håller tider, har demokrati, yttrandefrihet, tolerans... men att vi är dåliga på att tala om hur bra vi är (och det gillar jag inte)

___________________________________________________

Visst går det. Om inte annat, så går det galet

Anmäl
2016-05-29 00:40 #19 av: Grodan

Jag läser bara i #0 första meningarna och känner igen mig och måste få säga att jag ofta upplever att när jag är ärlig så får jag skit för det. Nu är jag jämt ärlig, men om jag t e x vet att chefen kommer att ge mig skit för att jag nämner något kan jag ev låta bli att säga det. Jag har blivit extremt nertryckt av detta att jämt få ta skit, att jämt bli hackad på, så jag förstår absolut rädslan. Det är en slags mobbing.

Kanske helt OT, men mer ajour med omvärlden har jag inte idag.

__________________________________________________

Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~  arinella´s råttuppfödning

Anmäl
2016-05-29 09:00 #20 av: Stallmima

#19  Jag känner så väl igen mig i det du beskriver. Nu skall man vara en nickedocka och göra exakt vad "chefen"  eller de överordnade säger, om man diskuterar vissa saker så är det "attityd" man har och det är inte uppskattat i vissas ögon och öron. Har fått utstå det du exakt beskriver i ditt inlägg

Anmäl
2016-05-29 11:40 #21 av: crins

Jag är rakryggad, säger som det är! Förstår inte varför det ska vara fel att vara ärlig och rak! Men människor är inte vana med en rak ärlig kommunikation och behöver få linda in, om ni förstår vad jag menar! Det kan vara så illa att folk snackar skit bakom ryggen pga att man uppfattas som kaxig, jag hatar folk som snackar skit bakom ryggen och intrigmakare! Det är fegt,Det är mycket ärligare och härligare med "raka" människor, som säger som det är, som man vet var man har,men vet att folk kan vara rädda för ärlighet! Vilket egentligen är konstigt! Vi raka människor är "starka" sedan finns det väl vett och ettikett ,för man behöver ju inte vara dum för att man i bland säger som det är!

Anmäl
2016-05-29 12:29 #22 av: [Nomen Nescio]

Att vara rak behöver ju inte att till varje pris vara burdus eller medvetet sårande, det går ju att vara såväl uppriktig som diplomatisk vad gäller åsikter på det personliga planet. Det gamla talessättet "att vara diplomatisk är att be dig att dra åt helvete på ett sätt som gör att du ser fram emot resan" tycker jag håller än.

När det gäller åsikter om annat - politik och annat uppskattar jag rättframhet. Att inte våga säga att man inte delar någons uppfattning är mestadels fegt och ren självförnekelse. 


Anmäl
2016-06-03 08:24 #23 av: [Nomen Nescio]

"Min fru (Susanna Popova) säger att det mest svenska som finns är kompromiss, konsensus och att komma i tid. Har man koll på det är mycket vunnet i Sverige. Vi som är uppväxta här vet att det är så."---

Johan Hakelius i Expressen


Anmäl
2016-06-03 08:42 #24 av: Effie

#23 Jag har hört svenskt beslutsfattande beskrivet ungefär så här: Man diskuterar, och diskuterar, och diskuterar...och så har man fattat ett beslut (den stackars utlänningen fattar inte hur det gick till och när det skedde). Det är ett väldigt effektivt sätt att fatta beslut, för alla är överens och med på banan direkt; man behöver inte lägga energy på att tvinga och övertyga.

___________________________________________________

Visst går det. Om inte annat, så går det galet

Anmäl
2016-06-03 09:16 #25 av: [Nomen Nescio]

#24 Fast om alla är överens och med på banan direkt så behöver man ju inte ens diskutera längre? Alla vet vad man förväntas tycka, och så är det bra med det. Det är väl dit vi nått i Sverige - den automatiserade konsensusianismen, praktisk och självutplånande. Chefer och mötesledare har blivit något slags åsiktskoreografer, där tankar och ord rör sig enligt ett inövat mönster mot samma trygga mål.


Anmäl
2016-06-03 09:22 #26 av: Effie

#25 ...med på banan direct...ja, när man väl kommit fram till beslutet. Det ska föregås av mote efter mote med diskussioner som kan verka improduktiva och bara tar tid. Men då väger man in alla synpunkter och hittar en bra lösning.

Förstår inte varför man rackar ner på det och kallar det självutplånande...jag trodde tråden handlade om att vara kaxig?

___________________________________________________

Visst går det. Om inte annat, så går det galet

Anmäl
2016-06-03 09:26 #27 av: [Nomen Nescio]

#26 Vad tråden handlar om framgår av den första meningen i citatet i TS: "Vi är det land som har flest möten för att ”alla ska med” och ”vi ska komma överens”. Att på enklaste sätt komma överens är målet - en metod att nå dit kan vara frivillig självutplåning. "Tyck som de andra - det gör minst ont."

Ingen blir styrelseproffs genom att ställa obekväma frågor.


Anmäl
2016-06-03 09:28 #28 av: Effie

#27 Då blir inte besluten bra. Fast jag inser att risken finns.

___________________________________________________

Visst går det. Om inte annat, så går det galet

Anmäl
2016-06-04 16:53 #29 av: thenameless

#27  Det handlar ju i grunden om Demokrati den ideologi vårt samhälle bygger på Sen den dag när Kungen gav upp sin  absoluta makt och vi fick en riksdag och halvfria val.

Vill du har raka besked och  skippa det kommunistiska i att försöka få majoriteten med i besluten, Är nog Ungern ett bra land du borde överväga?

Anmäl
2016-06-04 17:39 #30 av: [Nomen Nescio]

#29 Jag är inte i någon beslutande position, varken i föreningar eller arbetsliv, men jag har sett en del i mina dar. 

Berätta nu gärna mer om Ungern eftersom du verkar insatt i förhållandena där: vad händer med den som höjer sin röst på arbetsplatser och i styrelser i det landet? Och: varför rekommenderas man att emigrera om man ifrågasätter förhållanden här hemma - är inte det i sig ett tecken på hur lågt det faktiskt är i tak?


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.