Väldigt bra fundering. Det är ofta så att alla har rätt.

Det där med att identifiera sig är en svår fråga. Vad är jag biologiskt, och vad ser jag mig som? Det är inte alltid det matchar. Men det är ju allmännt känt att man kan korrigera sitt kön. Men längden? Åldern? Nationalitet? En tjej i min förra klass identifierade sig som svensk. Men både hennes föräldrar kommer från Palestina. Rent biologiskt är hon inte svensk, men hon är född här och identifierar sig som det. Det är också en svår fråga, och det är nog upp till var och en att avgöra hur man uppfattar sig själv. Men att anse att man är född ett annat årtal än man verkligen är, eller anse att en centimeter inte är samma för alla, det vet jag inte riktigt hur man ska lyckas få till.

Intressant! Skulle vilja säga att det synliggör samhällets dilemma med orddefinitioner, diskurser, kultur och behov av samhörighetskänsla. I många kulturer missuppfattas vår respekt för den enskilda individen som mesighet. Sverige är ju extremt individualistiskt inriktat vilket gör att vi gärna bara "accepterar" individers påståenden om sin självuppfattning än "inkräktar" på någon annans identitetsuppfattning . Man vill skydda individens "rätt" hellre än att ställa frågor och få klarhet i en persons definition av dess uppfattning. Eller enklare uttryckt, vi är så j*vligt rädda att "kränka" individer att man inte vågar ställa enkla nyfikna frågor som skulle hjälpa till att öka förståelsen. Totalt kontraproduktivt alltså eftersom resultatet blir en upplevelse av att "uppenbara sanningar förtrycks".

I Sverige ska alla vara antingen könsneutrala livsformer eller precis vem/vad/hur som helst.

Själv är jag en ståtlig Bengalisk Tiger som kan prata. Och flyga.

Hur som haver - ett intressant inslag 👍

Underbar video. 👍 Spräcker hål på könsfrågan väldigt bra tycker jag.

Tänkvärt!

#5 Hur menar du?

"Soft" 😂
Nä men intressant. Och ja, helt klart upp till var och en hur man identifierar sig själv.

Nu brukar ju ens längd eller ålder inte vara så viktigt i hur vi identifierar oss själva. Vad gäller nationalitet så kan man ju gott flytta till japan och lära sig japanska och deras seder och bruk och kalla sig japan. Tyvärr kommer man nog få stå ut med att folk inte håller med. Men så är det ju när man byter kön också. Det är ganska fascinerande faktiskt, jag känner folk som helt uppenbart känner att dom fötts i fel land. Att byta nationalitet är ju faktiskt inte helt lätt det heller alla gånger…

En viss "krock" kan ju uppstå om jag anklagas för att vara en "vit medelålders man född i Sverige" medan jag själv hävdar att "det är jag inte alls".

Ja, ibland går det fria valet kring identitet och jaget i samhället till överdrift. Jag tänker på en extrem variant av detta, vilket är Simone de Beauvoirs idéer om att vi som varelser ej egentligen kan definieras förrän efter våran död då man kan definieras utifrån summan av sitt liv. Allt vi är, är rörelse mot olika ändamål, inget mer. Den köttsliga kroppen är mest en slags transport. Nu är det ju mycket tal om kön i klippet, och kön kan ju vara något som man mentalt identifierar sig som och det är kanske en liten annan fråga, men det finns vissa beröringspunkter. Beauvoir var ju själv marxist (rätta mig om jag har fel) men i alla fall engagerad i vänsterrörelser) och jag tänker mig att det är främst marxister eller vänstertänkare som driver på en utveckling där man ständigt ska överskrida det givna och skapa något 'bättre' där allt är kärlek frid och harmoni och alla kan känna sig bekväma. 

Jag ska säga att jag är djupt fascinerad av Beauvoir och tar till viss del intryck av hennes filosofiska idéer, det är alltid möjligt att överskrida och förändra, man har alltid ett fritt val. Någonstans bör man dock komma ner på jorden, jag är man, vad innebär det, vad har jag för möjligheter, vad har jag för begränsningar? Detta ska man inte sudda ut, utan ta lärdom av och bygga på för att kunna utveckla ett rimligt fritt val inom givna ramar min mening.

Redan i unga år förklarade min fader för mig att jag inte alls är som jag själv uppfattar mig. Jag är den som majoriteten av människor i min omgivning uppfattar mig som.

Vilket i och för sig kan variera beroende på omgivning och hur jag uppför mig.

Jag kan förstå grundproblemet att vissa människor inte kan eller vill leva upp till vad de uppfattas som av sin omvärld. När det gäller könsroller så kanske det är bättre att öppna upp synen på dem?

Men sen blir det bara löjligt, konstigt och beklämmande när folk vill att man skall se dem på ett visst vis som de inte är i närheten av.
Även om jag skulle se mig själv som kirurg så skall jag hållas borta från att utöva det eller lura folk att jag är det, som exempel. Oavsett hur kränkt jag blir av det.

Janne Nilsson